Uppgiven
Idag har Matilda och Jonatan gift sig. Det var magiskt på så många olika sätt, det var liksom lyckligt samtidigt som det var så hjärteskärande för jag insåg så himla många saker som jag egentligen vet. Det ska vara jag och Molombe, det är honom jag vill stå med där i kyrkan och säga JA till. Det är honom jag vill säga att jag vill leva med till livets slut och jag vill att vi ska leva för alltid. Jag vill se honom djupt i ögonen och berätta för honom hur mycket jag älskar honom.
Jag önskar inget mer än att få en sista dag med honom då jag kan berätta hur mycket jag uppskattar honom, hur värdefull han är för mig och hur stark min kärlek till honom är. Det finns så mycket jag har kvar att visa, så mycket jag vill säga och så många upplevelser jag vill dela med mig av.
Jag förstår inte hur jag är här idag, jag förstår inte hur jag orkar leva utan honom. Det gör så ont i mig på alla sätt det kan göra ont. Mitt hjärta är trasigt, totalt krossat. Varje andetag tar emot, det blir aldrig bättre. Varför blev det som det blev? Jag återupplever händelsen varje dag, paniken, känslorna, chocken - allt. Det går inte att stänga av, ibland kan jag koppla bort.. det har blivit en överlevnadsstrategi.
Det krigar på insidan, i min hjärna, i mitt hjärta. Alla mina känslor kastar bomber på varandra, min själ skriker efter ro, efter fred.
Molombe Sammah Mbua I love you
Kommentarer
Trackback
